att bli sedd
När jag var liten brukade jag gå på små promenader runt omkring i området där jag bodde. Det var tänkarpromenader. Då fantiserade jag, som de flesta nog har gjort någon gång i sitt liv, om att världen var en enda stor komplott kring mig. Jag var centrum, alla visste vem jag var och tänkte lite tyst för sig själva när jag gick förbi: Där går Hon, som vi vet allt om, och Hon vet ingenting... Ja, sådär som i Truman show ni vet.
När jag blev lite äldre tänkte jag i skrivartermer. Jag beskrev världen i vackra formuleringar som jag varje gång lovade mig själv skriva ner så fort jag kom hem. Tyvärr blev det aldrig så. Inspirationen la sig alltid innan jag hann få ner det på papper. Och hur som helst kom jag aldrig längre än de där första meningarna ändå. Men jag hade alltid planer på att jag skulle skriva en bok. Jag skulle bli författare.
Många och långa tänkarpromenader senare kom jag till sist till slutsatsen att det var journalist det fick bli. Då behövde man ju inte skriva så långt. Innan jag kom till denna slutsats hade jag kommit till många andra slutsatser. Och det är här någonstans man börjar inse att livet har en plan för en. Det där med Truman show kanske inte är så långt borta ändå. Och här kommer vi ju helt plötsligt in på en diskussion om huruvida man tror på ödet eller inte. Jag har hört att det är lojt och passivt att tro på ödet, men jag håller inte med. Självklart finns det en mening med allt som händer. Och jag tror att det på något sätt finns en utstakad väg för mig att gå. Men det betyder såklart inte att jag inte har någon makt över mitt eget liv, för den här vägen är ju min, jag tar den vägen pga att jag är den person jag är. Hänger ni med? Tror inte det är så komplicerat alls men jag kanske krånglar till det. Och förresten, du som undrar vart jag är på väg... Jag har ingen jävla aning. Men skriva, det ska jag... Vi kommer nog fram till något så småningom. (Nu insåg jag att den här texten är precis det jag nyss beskrev... scary... jag vet inte om ni ser.. men coolt är det.)
Att livet har en plan för en ja... Det har det, livet alltså, iaf om vi vågar vänta ut det tillräckligt länge. En gång träffade jag en man som jag bad lära mig ett ord jag inte kunde. Detta var i England så det var ett engelskt ord. Nu kommer jag inte ihåg vad ordet var, men det betydde iaf happy accident. Och det är något jag också tror är väldigt viktigt i sammanhanget. Att alla saker som händer är viktiga i ens liv.... (forts följer....)
på allmän begäran
Livet är just nu väldigt bra. Jag älskar min skola. Varje dag är ett rent och underbart nöje :) Vi sänder radio! Det är skitkul. Fast nästa vecka börjar tre veckors tv. Önskar nästan att jag kunde skippa det. Vill inte upptäcka att det är lika kul som radio eftersom det gör valet så mycket svårare.
Massa val just nu... Eller de är iaf på gång. Radio eller tv. Göteborg eller Stockholm. Och praktikplats ska sökas... Om jag får bestämma här och nu så kommer ni få höra mig i p3 efter jul. Men, det är långt dit...
Så där. Detta var iaf en liten uppdatering. På allmän begäran som sagt. Så får vi väl se hur det blir i framtiden. Om andan faller på så att säga.
En sista sak bara... Lyssna på FM 94,9 på torsdagar och fredagar 14-15. Då hör ni nämligen mig eller mina klasskompisar i etern.
Adios for now!