S o u n d I s T h e W o r d

- Har jag inte sagt att dit du går följer jag med, sa jag.
- Jo, det har du sagt, sa Jonatan, och då lät han rätt så glad.
- För jag vill vara med dig, sa jag, om det också är i ett avgrundsrike i underjorden.

ligger i sängen o lyssnar på håkan. det är en bakissöndag. huvudet är tugnt som cement.  och det är bara att inse att vi har blivit för gamla för att förnya oss. det enda vi vill är att köra på vinnande koncept. det är den enda förklaringen jag har till att vi återigen hamnade på sticky.

jag har en del saker att säga. Jag börjar med att lista dem så att jag inte glömmer bort allt viktigt jag har att säga...

Jag gillar när livet överraskar en. Och då menar jag inte nödvändigtvis på ett storslaget sätt, utan helt enkelt att man plötsligt får en ny känsla i sig. Som att fyllas av oväntad inspiration och få lite framtidshopp och inte minst att känna styrkan inom sig, styrkan vi alla har inom oss men som ibland gömmer sig jävligt långt in.

snart kommer det att hända grejer här. jag lovar. jag har nåt riktigt bra på gång.

till sist. Utan att ta ut något i förskott så vill jag ändå påstå för mig själv att jag äntligen har lyckats med något. Efter att i flera veckors tid pendlat mellan självförtroende och känslan av att vara grym till att ligga och kravla bland dammråttorna i hörnet längst in under soffan känns det här som ett stort framsteg. Nästan i stil med att ha presterat något. Ja, jag snackar naturligtvis om praktiken. Nej, jag har fortfarande inte knipit någon plats men nu är jag nog så nära man bara kan vara utan att ha fått ett ja och ett välkommen. Och det kanske viktigaste av allt är att det känns bra. Men jag har verkligen med all rätt varit besviken över praktikansökningsresultatet. Jag är alltid näst bäst. Och med det menar jag inte att jag alltid kommer tvåa, utan att jag i princip nästan alltid får det jag vill ha, men alltid efter en omväg. Och det känns så jävla surt när jag nu verkligen verkligen kände att jag förtjänade att få vara bäst, med en gång! Fast ja, såklart alltid utifrån mig och mitt och inte i förhållande till andra, förtjänandet alltså. Ja, jag förtjänade att få den där platsen jag ville ha mest av allt. För om man tittar på mitt liv så var det faktiskt dags nu. Men jag tror ändå att det där är livets lilla sätt att jävlas med en sån som mig. Jag ska tydligen inte ha det så jävla lätt för mig och jag får fan inget gratis eftersom jag orkar kämpa för det. Och fair enough jag får väl köpa den då, för jag blir väl en bättre människa av det. Människor som har det för lätt för sig och får saker gratis blir lata. Och nu kan man ju såklart inte låta bli och tänka att inte fan Sofia är det synd om dig, och ojojoj vad hårt du fick kämpa för att få den där tjusiga lägenheten mitt i stan och stackars stackars som har haft en så hård och orättvis barndom och så vidare. Och ja, tänk så om ni vill, eller så väljer ni att förstå vad jag vill säga istället. Man utgår alltid ifrån sig själv när det gäller sånt här. Vi ska alla bli så bra människor vi bara kan. Den som orkar får dra ett tyngre lass. Och nu lät detta jävligt kristet men låt gå för det. För det är den enda sättet jag kan förklara det på. För du får gärna gå till fängelset utan att passera gå, men om du vill åt nåt bra, ja då e det omvägen som gäller, men du får trots allt 4000 spänn på vägen.