S o u n d I s T h e W o r d

jag är kass på att blogga. tycker jag ibland. vissa kan blogga sådär fint och sammanhängande, som om bloggen egentligen är en liten krönika, eller kåseri eller i vissa fall till och med en debattartikel. men det där funkar aldrig för mig. och som sagt så stör det mig lite ibland. jag ska bli journalist och det är här jag ska öva och också visa upp mina språkliga och textdispositionella talanger... eller? egentligen är det faktiskt inte det som är grejen med bloggen. tror jag. har aldrig riktigt fått klart för mig vad bloggen är för mig. det har mest bara rullat på sen det började... och jag har dragits med bloggdrevet i min klass. numera skäms jag inte ett dyft för min blogg. den är både självutlämnande, privat och alldeles totalt ogeneraliserbar. och det är väl det där sista som e grejen som gör att jag inte längre funderar över vem som läser eller vad den person som läser tänker när den läser... jag är den jag är, jag är jag och jag är definitivt inte min blogg. om ni hängde med där. ;) det jag skriver skriver jag till 99,9 % för min egen skull. alltså, visst är jag medveten om att folk läser och det är även det som är syftet och dessutom även drivkraften. varför skriva om man inte kan adressera texten till någon. det tror jag vi alla journalister har gemensamt, vi vill berätta. det är ett sätt att bekräfta för mig själv att jag är viktig, något som jag gärna glömmer bort mellan raderna, nu på senare år iaf. och jag tar mig själv på allvar. men jag skriver inte för att göra någon annan visare. det finns det så många andra som gör på bättre ställen. jag skriver inte om något som är viktigt för någon annan och heller inte något som borde vara av något intresse för någon annan om det inte var för det där med den inbyggda nyfikenheten och den underbara känslan av att smygkika in i någon annans värld. we love to snok, som jag inte brukar säga. och ja, ni som läser det här vet väl varför ni läser så det behövs väl ingen mer utförlig förklaring till det.